Jag kan inte rå för det men det känns som att jag är en gnällig mamma som helst vill att barn ska synas men inte höras och nåde dom om dom rör sig. Men så är det inte. Så här känns det jämt efter att någon varit hit och kollat hemmiljön. Nu är det iofs bara psykologen och habbentjejerna som varit här och hälsat på.
Kan inte förklara det men jag får den känslan att dom tycker att jag är en dålig mamma, det är säkert inte så men jag tycker det är jätte jobbigt att bli "bedömd". Nu är jag säkert jätte fjantig och det är väl inte jag som ska bli "bedömd" men känslan finns där iaf och det är inget jag kan göra något åt.
Känslan av att vara otillräcklig för sin son är super jobbig och tär verkligen på en, sedan har vi dottern i huset och hon får stå mycke tillbaka. Nu är hon bra på att ta för sig och det är juh tur det. Har haft jätte dåligt samvete för hennes första månader i livet när allt bara kretsade runt Lucas hans hjärta och kramper. Det var ofta som jag bara släppte Molly för att han ville något och jag var dörädd för att det var en hjärtrusning eller feberkramp på gång. Det var precis som att Lucas var mer värd min hjälp än hon. Men så var det juh inte. Jag var lika mycket med båda två men känslan att jag fanns där mer för Lucas än för Molly går inte att komma ifrån. Därför skämmer jag nog bort Molly ganska bra nu. För det minsta hon gnäller så är jag där och plockar upp henne. Dumt jag vet, men det är mitt sätt att rätta till det jag tycker jag missade när hon var lill liten. Hon mådde juh inte dåligt när hon var liten, hon fick sin mat och sina blöjor bytt, det jag har dåligt samvete över är att jag kanske inte gosade nog med henne. Som sagt så tar hon för sig nu och är verkligen en jätte gosig tjej. Lucas är också jätte gosig och kramig.
Tillbaka till det här med hembesöket. I vilket fall som helst så hör jag juh på habbentjejerna att det finns något där med Lucas som inte är som det ska. Men känslan av att vara en dålig förälder finns också där. Kan ibland känna att det är mig det är fel på och att pojken är helt "normal". Det kanske är så att vi båda har problem. Ja, iofs, att jag inte är riktigt riktig vet väl alla som känner mig.
Så där ja. Då har jag fått skriva av mig lite igen. Är iaf jätte glad att Karolina var här så jag "slapp" sitta ensam. Så tack kära LillSvägerska, det värmde att du var kvar.
3 kommentarer:
Regel no 1: Habteamet finns för att hjälpa Lukas att få den hjälp och de rättigheter han har rätt till.
Regel no 2: När man inte orkar själv som förälder finns de där så man kan klaga / beklaga sig och de förstår och ni kommer att få massor med förståelse och hjälp (om mannu vill ha den, tänker på stödfamiljer, läger, utbildningar - allt!) och möjligheter bara genom att släppa in habteamet i ert hem!
Jag vet många som känner det som att man blir bedömd av barnsköterskor o dyl när de kommer med förslag, antydningar och oroar sig över "småsaker" - men de gör ju det för att de har barnets främsta för sig! Jag har dock inte hört så många som upplev hab-personalen på det viset.
För oss var det som att komma hem första gången vi kom till hab - ingen som tyckte att något var konstigt, allt var fullständigt "normalt" mitt i allt som ju oss emellan inte riktigt var det, med facit i hand....
Vi har även skämt bort Eric - var ju rädda att brorsan skulle krossa honom och parerade och stod i - men det är ingé vidare så här x år senare. Han är mycket grinigare och gnälligare än Felix....
Sedan tror jag alla föräldrar känner att 2:an får stå tillbaka i jämförelse med ettan. Men jag lovar - Molly kommer alltid vilja ha sin bror i sitt liv, oavsett hur mycket hon fick stå tillbaka som lillbäbis, vilket hon med största sannolikhet ändå inte minns!
Blev långt det här - men - vi tänker på er och jag är helt övertygad om att habteamet tycker att du är en bra mamma och särskilt som du välkomnar dem hemma och vill att de ska kunna hjälpa Lukas - i stället för att blunda för de särskilda behov han har och inte tillåta honom den hjälp habben kan erbjuda!
Stor KRAM från oss !!!!
Jag vet precis vad du går igenom! Men du är en bra mamma, Monica, den bästa Lukas och Molly kan ha, glöm inte det. Du finns där för båda dina barn, du banar väg för båda två men på olika sätt för det är två olika individer. Kram från mig
Tvivla aldrig på att du är en bra mamma!! Du är den bästa mamman dina barn kan ha.
Jag känner igen det du beskriver om att man har dåligt samvete gentemot syskon som"får stå tillbaka" Men jag har 3 som lärt mig att de förstår att när Danne behöver hjälp, så är det ok för dem att vänta. Tror att de barn som växer upp med syskon som har "särskilda behov" blir väldigt empatiska människor som inte gör skillnad på folk.
Jag hoppas att ni får all hjälp ni behöver för att underlätta för er alla 4.
Och än en gång tvivla inte på att du är den bästa mamman till din barn!!!
Kram Carola
Skicka en kommentar