Vid sju-tiden började Molly kräkas. Nu vid tio håller hon på ännu. Har bäddat på golvet nere i vardagsrummet åt båda barna. För inte kunde juh Lucas sova uppe när jag och Molly var nere. Strax efter nio somna han. Nog är det väl fasen också att det ska vara något jämt. Trodde i min enfald att vi alla var på bättringsvägen. Om det inte vore så tragiskt skulle det vara ganska komiskt. Vet snart inte om jag ska skratta eller gråta. Som det känns just nu är gråta det enda jag vill göra. Men med tanke på den snorproduktion jag redan ligger inne med är det lika bra att ge fasen i det också. Risken finns juh att jag skulle få värre andnöd än vad jag har redan. Ändå så känns det ganska mycket bättre idag men bra är det inte.
Har precis suttit och kolla lite på dokumentären på Kanal5. Har inte hunnit se så mycket men oj vilka människor det finns. Egentligen ska jag inte klaga över "lite" magsjuka när det går runt sådana enastånde människor på vår jord som inte klagar det minsta trots de handikapp de har.
Med tanke på omständigheterna så har jag missat Mästarnas Mästare i kväll. Får försöka se det på datorn någon dag.
Jag hoppas att det inte blir mer kräks nu. Om jag minns rätt med Lucas så brukade han hålla på 5-6 timmar och sen var det bra. Låt oss hoppas att så är fallet med hans syster också.
1 kommentar:
MEEEEN!!! Tar det då aldrig slut för er??? Men, jag har ett svagt minne av den vintern jag väntade Eric - då tror jag att Felix och jag turades om att vara sjuka under hela mitt vikariat på JHT. Åtminstone kändes det så...
Skicka en kommentar