Pratade med Habben idag. På Tisdag ska jag och Kricken åka ner och höra utlåtandet. Som jag fatta på de lilla hon sa idag så är det någon form av autism, men vilken form det är tal om är svårt att säga än så länge iom att han är så liten.
Ok, det är väl bra å få ett svar varför allt är som det är men samtidigt som jag vill veta så vill jag inte. Känns som att han nu får en "stämpel", vet inte hur jag ska förklara som...
Jobbigt är det iaf. Men men, i vilket fall som helst så är Lucas min kramiskille det kan inget utlåtande ändra på så det så. Bästa är väl att man nu kanske kan få dom "redskap" han behöver för att få allt att fungera så bra som möjligt. Men jobbigt är det.
Något annat som är jobbigt är att jag idag har vare hemma i feber. När jag äntligen ska få jobba så åker jag på feber. Kunde väl ha vare förra veckan när jag var helt arbetslös men nej då, allt för att jävlas så blir jag sjuk nu.
Kricken har fått ont i halsen igen också den stackarn. Rackarns också, han och jag har vare förkyld snart en månad nu till och från, mest till :/ Man blir så less. Känns som att det är något bakom näsan på mig så det är väl bihålorna som jäklas.
Mest troligt så kommer Mamma och Pappa hit på söndag. Dom ska köpa däck av grannen. Kul att se dom men vi borde verkligen åka hem till dom och försöka få tag på Balder som varit ute i en månad nu och vägrar komma in. Har man vetat detta så hade vi tagit bort honom på en gång istället för att flytta honom. Men det är lätt att vara efterklok.
Har ett nytt favvis program på tv. Synd bara att det är slut på torsdag. Superstars. Klart jag hejjar på Stemika (Ingemar Stenmark) min första kärlek. Jag var så liten att jag kunde inte säga hans namn utan det blev Stemika. Måste säga att jag är djupt impad av "gubben". Vilken form han är i fortfarande.
Nä, dags att krypa till kojs. Känner att jag verkligen behöver det trots en dag på soffan.
1 kommentar:
Det där med "stämpel", precis så sa och kände LG. Visst kan det kännas nedslående, men både vi och förmodligen även ni, visste/vet ju redan innan att våra barn inte är riktigt som alla andra, lite mer speciella, lite ännu mer särskilda.
Så gå på din andra känsla i stället - diagnosen är rätt och slätt en dörröppnare, en murbräcka när det behövs, för att även våra barn ska få det som de behöver för att må bra och utvecklas. En förutsättning för att funktionsnedsättningen inte ska bli ett hinder.
Utan habben, diagnosen och vad den medfört i form av förståelse och resurser från omgivningen, på fritiden och på skolan, tror jag inte F varit den coola, älskvärda, duktiga kille han är idag.
Det blir bra! Jag lovar! Och tveka inte att be om och begära hjälp!! Det kan annars lätt bli "Jaha, diagnos fådd, se'n då?". Det hände oss.
Men när jag beklagade mig för habben - "Vad händer sedan, vad gör vi nu? Hur jobbar vi med F:s utveckling?" Då blev det fart, på habben, på dagis och till slut skolan - och riktigt bra!
Kram på er!!!
Tack för fina kortet oxå!
A
Skicka en kommentar